Som vissa kanske har märkt så har jag inte mått sådär superbra den senaste tiden. Jag har en flicka vid namn Jennifer som har stöttat mig sjukt mkt nu. Och hon har varit mitt bollplank. Vilket har varit skönt, för jag har aldrig haft något sånt riktigt. Eller jo, självklart har jag det. Men hon är så himla vettig och säger precis rätt saker, och ja. Allt såntdär som ni vet.

Men nu slog det mig som ett basebollträ i huvudet, att hon har hamnat i skymundan. Jag har prioriterat mig för att jag ska ta mig upp, och jag har klättrat upp på henne utan att sträcka ner min hand för att fråga om hon vill ha hjälp.
Förlåt! Jag vet inte vad jag ska säga.
Jag sträcker ner min hand nu, och frågar om du vill ha hjälp. Hoppas du tar den.

Vad djupt det blev. Men iallafall, jag vill be om ursäkt till er som jag har behandlat illa. Jag har en tendens att göra det när jag mår kasst.

Iallafall, tack Jennifer för att du finns. Är glad att jag träffat dig.


Bild stulen från restrain @ bilddagboken.se