Usch, jag har fått lite andra tankar om det här med jobbet i Göteborg. Tolka mig inte fel nu, jag ska absolut flytta dit och jobba! Är bara lite funderingar jag har.

Tänk om ingen på jobbet tycker om mig?
Tänk om jag gör ett dåligt jobb?
Tänk om jag blir helt ensam?
Tänk om jag blir rånad påväg hem?
Tänk om jag blir helt ensam?
Tänk om jag blir helt ensam?
TÄNK OM JAG BLIR HELT JÄVLA FUCKING ENSAM?
Och sist men inte minst... TÄNK OM JAG FAILAR HELT PÅ JOBBET?! Både med säljet och arbetskamrater?

Nu är jag bara nervös. Nervös på det jobbiga sättet. När det känns som att allt kommer gå åt helvete.
Jag skulle bara vilja gömma mig under ett täcke, och sen komma fram om några år där jag har en gryyym karriär inom det jag tycker om. Fan att det inte funkar så?
Jag är för rädd och har för kass självkänsla för att arbeta mig upp.
Usch.. UUUUUUUSCH!



Nej, nu får jag ta mig samman. Det här kommer gå fint!

"michaela ✫ w00p w00p ♥ säger:
Tänk inte så, var dig själv. Så gillar dem som är värd att gilla dig, dig."

Ja, det är väl så det är, I guess?
Uhu.

Ska försöka sova någon timme för att sen kliva upp och fixa.. Tidigt!

Natti natti.

Ja, så är det. Jag försöker så jävla mycket att inte vara till besvär. Jag försöker vara som luft här, för att inte få er att bli förbannade på mig.

Och det värsta är, att jag kan inte tala om hela sanningen för er. Det skäms jag för mycket för. Jag kan inte tala om hela sanningen för någon. Gah!

Helvete, jag kommer inte palla det här så mycket mer nu. Jag behöver komma bort. Jag behöver flytta. Jag behöver vara självständig.
Det känns som att lösningen på allt skulle vara att få ett jobb. Ge mig ett jobb?!

För min del blir det nog så iallafall. Nästan. Jag är trött på det här nu. Blä.

Ska gå i celibat till min födelsedag. Punkt slut!

Det jag skriver nu, är endast för min egen skull, och för att dessa människor det handlar om kanske ska läsa och förstå. (detta är mest riktat till en viss person, hoppas du vet vem du är). Och det här är förövrigt det sista jag kommer säga om allt det här.

Jag satt lösen på min blogg, "tog bort" min facebook (gjorde iaf så ingen kunde se någonting på min sida) och jag har visat som offline på msn i en vecka nu.

Inte så jävla konstigt. Men jag gjorde det för att jag inte orkade med allt jävla drama.

Nu undrar jag egentligen på vilken jävla nivå detta ligger på. Det är verkligen högstadietiden all over again.
Trodde att när man var i tjugoårsåldern kunde hantera och ta saker på ett helt annat sätt, men det var väldigt fel av mig att tro det tydligen.

När man bara kan se en sida på myntet, och inte vända på det och kolla hur den andra sidan ser ut, då blir jag fruktansvärt less.

Självklart kan jag förstå att b blev ledsen och arg på det jag sa om hennes bästa vän. Men det ena jag sa, menade jag inte som du tog det. Och det andra jag sa, ångrade jag att jag hade sagt direkt efteråt (då jag sa att jag uttryckte mig fel). Och att du kan ta det så jävla hårt (det måste ha varit något annat som legat och grott, men inte varit en tillräcklig anledning att bryta upp med mig?), och inte ens vilja ha någon förklaring för mig så kommer det en här.

När jag säger att någon är som en rekvisita i en teater, så menar jag helt enkelt att den personen är jävligt tyst och håller sig mest i bakgrunden. Och vissa människor vill man helst inte umgås så mkt med. Jaja, synd att du tog det fel iallafall.

Och jag tycker det är jävligt tråkigt att du ska flytta, och att vi ska skiljas som ovänner. Du har varit min bästa vän, som jag har hängt ihop med dygnet runt i stort sätt i över ett år. Jävligt ledsamt att du verkar ta lätt på det här.


Och är det konstigt att jag kallar g en falsk fitta när jag är förbannad? Nej, inte direkt. Jag trodde att jag kunde prata med henne, och när hon även säger i samma samtal att hon inte pratade om mig med dig för att hon inte ville lägga sig i, och ringer upp på en gång och berättar precis vad jag sagt. Jag konfronterar henne och säger att jag ska ringa b för jag vill fan lösa detta nu och hon tycker det är bra och säger att hon sa det på ett skämtsamt sätt, och sen ringer upp b själv på en gång och berättar att jag ringt. Det tycker jag är falskt, eller? Är jag ute och cyklar då?

Och att jag tar på mig en offerkofta? Hmm, är det fel att jag blir ledsen när jag faktiskt har blivit sviken av en vän, som i sin tur "förstörde" mellan mig och en annan vän?
Jag har gjort fel, men jag har heller inte fått någon chans att förklara mig eller be om ursäkt.
Blir less som fan på att du, b, ska vara så fruktansvärt rädd för konfrontationer. (För det kan du inte förneka). Jag hade viljat lösa detta innan du flyttade, men det verkar inte ligga i ditt intresse vilket jag tycker är tråkigt, som sagt.

Och som jag har skrivit till dig, så det som gör mest ont är att du inte verkar bry dig. Att den vänskap vi hade, verkar var så fruktansvärt lätt för dig att bara kasta bort.

Jag hade mest bara viljat ha en chans att få förklara för dig, och att vi ska skiljas som vänner.


Jag vet att jag har gjort fel, men det krävs faktiskt två parter för att ett bråk ska uppkomma. Eller?

Jag blir så himla ledsen. Känns som att alla runt omkring mig är falska. Jag vet att det inte är så.
Men det verkar bara som att alla snackar så mycket. Jag hatar att det inte finns många människor som är riktigt äkta.

Ensam och sviken. Det är kvällens känslor. Usch.

Jag skulle vilja stänga in mig och bara vara. I flera år. Försvinna från allt en stund. Vad skönt det skulle vara.

Anledningen till varför jag kommer skriva ut det här, är för att jag vet att den personen det handlar om inte läser min blogg.

Kanske kommer ta bort det också, vet inte än.

Jag blir så himla ledsen. Ni vet när man trodde att man kände en människa, och en människa som man aldrig trodde att man skulle glida ifrån? Allt som man tror inte ska hända, det händer. Och sen att jag inte ens får någon respons.
Känns som att det alltid är jag som sitter med den här förbannade saknaden, och att det alltid är jag som har mest ont uttav saker och ting. Fan, är det jag som överreagerar? För någonstans, så kan det ju inte vara fel på alla andra, och alla andra kan ju inte vara känslokalla kräk? Eller? Är folk kalla? Eller är det jag som tror mycket mer om saker än vad dom egentligen är? Kan nog vara så också.

Jag har förlorat mina bästa vänner. Vänner jag inte trodde att jag skulle förlora. Några har varit som en familj för mig, och de andra har varit som min andra hälft.

Nej, allting gör så förbannat ont bara. Starta om, lämna allt och få se hur det går?
Kan vara därför jag bara vill flytta härifrån. Känns som att jag inte har någonting kvar.

Så får vi se hur länge det här inlägget blir kvar..

Som vissa kanske har märkt så har jag inte mått sådär superbra den senaste tiden. Jag har en flicka vid namn Jennifer som har stöttat mig sjukt mkt nu. Och hon har varit mitt bollplank. Vilket har varit skönt, för jag har aldrig haft något sånt riktigt. Eller jo, självklart har jag det. Men hon är så himla vettig och säger precis rätt saker, och ja. Allt såntdär som ni vet.

Men nu slog det mig som ett basebollträ i huvudet, att hon har hamnat i skymundan. Jag har prioriterat mig för att jag ska ta mig upp, och jag har klättrat upp på henne utan att sträcka ner min hand för att fråga om hon vill ha hjälp.
Förlåt! Jag vet inte vad jag ska säga.
Jag sträcker ner min hand nu, och frågar om du vill ha hjälp. Hoppas du tar den.

Vad djupt det blev. Men iallafall, jag vill be om ursäkt till er som jag har behandlat illa. Jag har en tendens att göra det när jag mår kasst.

Iallafall, tack Jennifer för att du finns. Är glad att jag träffat dig.


Bild stulen från restrain @ bilddagboken.se

Jag måste sluta vara för snäll.
Jag måste sluta vara för naiv.
Piss helvetes skit.

Iallafall.. Idag har varit en kall dag. Det är verkligen svinkallt ute. Jag hatar den här jävla skitsnön!
Jag fryser så jag håller på att dö, helt seriöst alltså.
Nej usch. Sommar och värme. På sommaren kan man inte vara någonting annat än lycklig.

Jag är bitter. Jag vill ha stockholm nu. nu nu nu nu nu!
Åh.

fittafittafittafittafitta!
nu kanske det är dags att sluta gömma sig, att rymma. Varför ska jag vara så förbannat korkad och dum i huvudet?
Fitta!!

En sak jag har gått och funderat på, som jag vet att i stort sätt alla gör... Det är att vi verkligen inspekterar nya människor. Vi kanske bara träffar dom en gång under några timmar i hela vårat liv. Ändå, när personen har gått därifrån så tänker man på hur den människan är. Man dömer och verkligen försöker klura ut hela personens liv.
Det går ju inte. Men många försöker, inklusive jag.

Som nu till exempel. Det är en kille här och mäter värmen i vårat hus, och när han har gått så kommer vi ju genast börja prata om honom. Att han kanske var lite rolig, eller att han var knasig. Och om han nu var knasig, varför han var det och sen det där snacket, att en vettig människa inte kan få vara så!

Det var en gubbe här förut också och skulle prata försäkringar med min styvpappa... Min styvfar jobbar som elektriker, och då började försäkringsgubben fråga lite om elgrejer, och om han kanske kunde komma och jobba svart. Visst, det var väl kanske lite klumpigt gjort när man är iväg och gör ett jobb. Men ändå... Han kanske verkligen behövde hjälp och inte kände för att slänga ut 25.000?
Iallafall, såfort han gick utanför dörren så började ju jag och mamma genast:
Men sådär gör man väl ändå inte? Gud vad oproffsigt osv.

Vad är det med oss människor, speciellt vi av det kvinnliga könet, att försöka plocka isär en människa ner i molekyler för att kanske, eventuellt förstå hur en person fungerar?
Som sagt, jag gör det. Jag tänker inte ofta på det och jag tror att jag oftast är en sådan människa som inte dömer efter saker jag som jag har hört om en person, utan hur beteendet och sättet han/hon agerade mot mig.
Är en person otrevlig, arrogant eller bara allmänt dryg så är det väl klart att jag ändå har lite rätt att döma? Eller iallafall kunna säga:
Nej, den här personen är ingen jag skulle umgås med. Tack, men nej tack.
Visst, alla förtjänar en andra chans. Men jag vet inte... Första intrycket gör ju så himla mycket?
Kan hända att det verkar som jag talar emot mig själv nu... Men, you get my point?

Ja, tankar som snurrar i mitt huvud såhär på morgon/förmiddagen.

Jag är så förbannad just nu så jag inte vet var jag ska ta vägen. Ska jag skrika eller gråta?
Kanske både och blir bra.


Städdag idag.


FITTA!

Det här är en kass kväll.
En kväll där jag tänker alldeles för mycket för mitt eget bästa.
En kväll då jag har insett att personer jag älskar och behöver i min vardag för att jag ska fungera antingen bor dryga 30 mil bort, eller i ett helt annat land.
En kväll då jag kommit på att jag i stort sett har blivit en känslokall jävla fitta.
En kväll då jag har kommit på att jag bara vill kunna skicka ett sms, och 2 minuter senare sitter någon i min säng i mörkret och röker med mig medan jag gråter.
En kväll då allting känns förändrat.
En kväll då jag inser att nästan alla jag hållit kär har försvunnit.
En kväll då jag inser att så som jag lever, inte fungerar.
Någonting måste ändras.

Allt jag behöver just nu, finns helt enkelt inte här. Och jag måste lära mig att leva med det.

Och jag lovade mig själv att inget sånthär skulle komma upp i bloggen. Men eftersom jag inte kan prata om det, så vill jag få ut det i text.
Ord och meningar som just nu finns tillgängliga för hela världen.
Ursäkta!

Ni vet när jag skrev ett tidigare inlägg om Leonora och Caroline? Iallafall, det här är från bloggen det också.
Jag får tårar i ögonen när jag läser det.

"- 25/12, dvs på Leonora & Carros 2,5års-dag hade Leonora sagt: "Du vet väl att jag älskar dig?" och C hade blinkat jättehårt. "Får jag pussa dig på munnen?" och C hade blinkat ännu hårdare och verkligen försökt att kyssa tillbaka. Leonora hade blivit så varm och glad, och det förstår jag verkligen.
Hon hade även satt på "Chans" med Kent, en låt de lyssnade på i det ögonblicket för 2,5 år sedan då de bestämde sig för att de var ett par.. och Carro hade blivit helt till sig. Försökt sätta sig upp och rört på armarna massor.. Leonora sa att hon märkte på henne att hon reagerade väldigt starkt på den låten.
Hon har även frågat Carro om hon förstår allt hon säger, och ja.. även då blinkade hon hårt."


På något sätt så är det så himla vackert i den miserabla tillvaron som Leonora befinner sig i, och förmodligen den smärta Caroline har.
Jag känner varken C eller L, men deras kärlek går inte att undvika när man ser bilder på dom tillsammans. Jag hoppas verkligen att det kommer bli bra!

Jag blir arg. Arg på att jag inte kan sova, arg på att jag kommer bli sjuk, arg på människor som ljuger, arg på att ensamheten ska göra ont.. Sist men inte minst, jag är arg på att jag har tappat förmågan att skriva.


Jag saknar. Saknar varma kroppar som möts, saknar kyssar och närhet, saknar de bra tiderna i hällefors, saknar den jag var. Sist men inte minst, jag saknar dig pappa.

Om du hade sett mig idag, om du hade stått här framför mig och beskådat den jag blivit. Vad hade du tänkt?
Jag kommer alltid sakna dig, och jag hade gett vad som helst för 5 minuter med dig.

Tänk att livet aldrig blir som man tänkt sig. Den människan jag är idag, trodde jag inte att jag skulle vara för 5 år sedan.
7 år sen.. Det är 7 år sen du försvann. Herregud. Tiden går och jag står still.
Jag hänger inte med i vad som händer. Jag hatar tiden! Nej.. Jag älskar den.

Ikväll hade det bästa varit sällskap. Sällskap, för mycket vin, glödande cancerpinnar i mörkret och heta kyssar.
Läppar målade i rött, som färgar av sig på min hals.



Vilket rörigt inlägg. Men det kan bli så, när känslorna och tankarna är röriga och man bara skriver ner just det man känner och tycker för stunden.
Nu ska jag ta en Valerina forte som jag äntligen har köpt. Får se om det funkar..

God morgon världen!