När jag var liten, och bodde i en liten by som heter Trönö (uttalas Tröne) med min pappa, så lekte jag och min kusin med varandra hela tiden. Hon heter för övrigt Jessica, kallas för Jessi.

Jag och pappa bodde med farmor. Hon dog och Jessi och hennes familj flyttade till Ljusne.
Varje helg när jag var hos min pappa så åkte vi ut och var med dom. Perfekt. Vi hade så himla roligt, verkligen.

Åren gick. Jessi's föräldrar gick isär, och hennes mamma träffade en ny. Hon flyttade ut till... ehm, Kilafors? Eller något sånt, och jag tror jag har träffat henne en gång på tre år eller så. Väldigt tråkigt. Dom har ju varit som min andra familj, för när min pappa dog så fick jag vara där ett par dagar i veckan.

Jaja, det är som det är. Men iallafall. Snart ska Jessi's mamma m. familj flytta till Säter. Och imorgon ska jag åka dit och säga hejdå och sådär. Ska bli väldigt kul att träffa dom.

Ska snart hoppa i säng så jag orkar kliva upp imorgon. Ska nämligen in till stan innan jag åker till Kilafors och träffa Sofie med hennes hund. Låta dom leka lite och gå på en promenix kanske?

Kisses and hugs.


(videon på Micke kommer upp imorgon istället)

Är det så att jag kanske börjar bli vuxen?

Jag tycker om oliver nuförtiden. Jag hatade verkligen det förut.
Jag har börjat få kaffesug och tycker kaffe är jättegott. Med mjölk iofs!

Sen, sist men inte minst. Jag har börjat uppskatta rödvin! Okej, det kanske inte är vuxenpoäng att tycka om alkohol som jag inte tyckte om förut. Men hur många ungdomar, låt oss säga 15-16 års åldern tycker om rödvin?
Inte så många.


bilder från google.se

Micke var här för en stund sen, och vi kollade på blåsningen. haha. Det var rätt roligt faktiskt.
Nu sitter jag och Kenneth och kollar på Johan Falck. Mamma kom precis hem från jobbet.
Vi skulle ha ätit ost och kex igår men det blev inte av. Kanske ska fråga om vi kan göra det nu istället?
Mmh, brieost. (haha, ännu mer vuxenpoäng med ost och kex).

(Varning för långt inlägg)

Snart kommer min kära vän Alex hem ifrån Thailand. Han har varit borta i två månader!
Vi som pratar upp till fem gånger om dagen, varje dag, har pratat kanske 5 gånger på två månader. Förstår ni hur tomt det har varit?
Det ska bli så kul att prata med honom igen.

Jag och min mamma är iallafall hyfsat sams nu, vilket känns väldigt skönt.
Imorgon ska jag till CFL och arbetsförmedligen. Väldigt skönt att kanske komma igång lite... Som jag kanske har skrivit tidigare så känner jag verkligen att jag vill plugga! Plugga upp svenska, engelska och matte. Finns det psykologi så ska jag nog läsa det också.
Läste psykologi på gymnasiet, men tyvärr så var min gymnasietid inte den mest lyckade så jag blev aldrig klar med den kursen.

För er som inte vet så kommer lite information om min skolgång osv. Om ni orkar läsa dvs.

Jag skötte skolan bra fram till sjuan. Då började jag leva ett liv man inte ska leva som trettonåring. Men iallafall... Skolkade, hade sjukt mycket frånvaro osv. I slutet av åttan, eller om det var i början på nian, tyckte mamma och lärarna att det var dags att ta tag i det. Så jag fick praktisera på en frisersalong en gång i veckan. Då gick det mycket bättre!
Jag höjde mina poäng från 40 till 145 på en och en halv termin ungefär. Vilket är väldigt bra gjort!

Sen började gymnasiet, och jag ville egentligen gå frisör men det fanns inte en chans att jag skulle komma in på det, så jag sökte hotell&restaurang. Kom in på inriktingen hotell. Och första året var katastrof. Jag mådde dåligt, jag skolkade och skötte mig inte alls. Det som bör tilläggas är att jag flyttade 30 mil hemifrån så mamma hade i stort sett ingen koll på om jag klev upp och gick till skolan.
Sen i maj för två år sedan så (det jag tänker skriva nu skriver jag inte för att få sympati, utan för att jag vill att mina kärare ska veta) fick jag åka in på akuten pga självmordsförsök. Då blev jag sjukskriven och så bestämde vi att jag skulle få gå om.
Nu när jag tänker efter så förstår jag inte hur min mamma, min älskade mamma, vågade släppa iväg mig igen trots det som hade hänt. Antagligen för att hon litade på Alexandra, som är en av mina bästa vänner och då även granne. Det var hon som följde med mig till akuten också.
Iallafall. Jag gick om, och jag klarade två år. Så i april-maj 2009 så sa min lärare och studievägledare:
Antingen får du halvtidssjukskriva dig och förlänga ett extra år, eller hoppa av.
Jag valde att hoppa av. För att gå fem år på en skola där man bara behöver gå tre år kändes inte som ett alternativ för mig.
Sen dess har jag gått hemma.
Jobbat lite på Call-up i gävle. Alltså som telefonförsäljare. Det var den värsta skiten jag gjort.

DÄRFÖR, känns det väldigt skönt att kanske få börja plugga nu igen.
Hoppas ni orkade läsa hela texten. Den blev rätt lång..