Det jag skriver nu, är endast för min egen skull, och för att dessa människor det handlar om kanske ska läsa och förstå. (detta är mest riktat till en viss person, hoppas du vet vem du är). Och det här är förövrigt det sista jag kommer säga om allt det här.

Jag satt lösen på min blogg, "tog bort" min facebook (gjorde iaf så ingen kunde se någonting på min sida) och jag har visat som offline på msn i en vecka nu.

Inte så jävla konstigt. Men jag gjorde det för att jag inte orkade med allt jävla drama.

Nu undrar jag egentligen på vilken jävla nivå detta ligger på. Det är verkligen högstadietiden all over again.
Trodde att när man var i tjugoårsåldern kunde hantera och ta saker på ett helt annat sätt, men det var väldigt fel av mig att tro det tydligen.

När man bara kan se en sida på myntet, och inte vända på det och kolla hur den andra sidan ser ut, då blir jag fruktansvärt less.

Självklart kan jag förstå att b blev ledsen och arg på det jag sa om hennes bästa vän. Men det ena jag sa, menade jag inte som du tog det. Och det andra jag sa, ångrade jag att jag hade sagt direkt efteråt (då jag sa att jag uttryckte mig fel). Och att du kan ta det så jävla hårt (det måste ha varit något annat som legat och grott, men inte varit en tillräcklig anledning att bryta upp med mig?), och inte ens vilja ha någon förklaring för mig så kommer det en här.

När jag säger att någon är som en rekvisita i en teater, så menar jag helt enkelt att den personen är jävligt tyst och håller sig mest i bakgrunden. Och vissa människor vill man helst inte umgås så mkt med. Jaja, synd att du tog det fel iallafall.

Och jag tycker det är jävligt tråkigt att du ska flytta, och att vi ska skiljas som ovänner. Du har varit min bästa vän, som jag har hängt ihop med dygnet runt i stort sätt i över ett år. Jävligt ledsamt att du verkar ta lätt på det här.


Och är det konstigt att jag kallar g en falsk fitta när jag är förbannad? Nej, inte direkt. Jag trodde att jag kunde prata med henne, och när hon även säger i samma samtal att hon inte pratade om mig med dig för att hon inte ville lägga sig i, och ringer upp på en gång och berättar precis vad jag sagt. Jag konfronterar henne och säger att jag ska ringa b för jag vill fan lösa detta nu och hon tycker det är bra och säger att hon sa det på ett skämtsamt sätt, och sen ringer upp b själv på en gång och berättar att jag ringt. Det tycker jag är falskt, eller? Är jag ute och cyklar då?

Och att jag tar på mig en offerkofta? Hmm, är det fel att jag blir ledsen när jag faktiskt har blivit sviken av en vän, som i sin tur "förstörde" mellan mig och en annan vän?
Jag har gjort fel, men jag har heller inte fått någon chans att förklara mig eller be om ursäkt.
Blir less som fan på att du, b, ska vara så fruktansvärt rädd för konfrontationer. (För det kan du inte förneka). Jag hade viljat lösa detta innan du flyttade, men det verkar inte ligga i ditt intresse vilket jag tycker är tråkigt, som sagt.

Och som jag har skrivit till dig, så det som gör mest ont är att du inte verkar bry dig. Att den vänskap vi hade, verkar var så fruktansvärt lätt för dig att bara kasta bort.

Jag hade mest bara viljat ha en chans att få förklara för dig, och att vi ska skiljas som vänner.


Jag vet att jag har gjort fel, men det krävs faktiskt två parter för att ett bråk ska uppkomma. Eller?